Nasco Yankees. Bilder.

Historien börjar redan vid årsskiftet 1973-74.

Då hade raggarna sedan länge hållit ställningarna ute på stan. S:t Olofsgatan, det så kallade ströget var en träffpunkt för alla ”Bilburna ungdomar”.

Första mötet hölls i Näs Bygdegård den 12 januari 1974, då vi skulle bilda en klubb.

En styrelse röstades fram bestående av

Ordf: Conny Quist.

Kassör: Leif ”Blaff” Johansson.

Sekr. Ingemar ”Slöman” Eriksson.

Övriga ledamöter: Lage Aamodt och Jan-Åke ”Kvarten” Andersson.

Namnförslag på vad klubben skulle heta var många. En kille, Tommy ”Flanen” Gustafsson, Tidaholmare förståss, propsade på ”Flans”. Det förslaget röstades ner på direkten.

Övriga förslag var: Yankee Drivers, Keep on Drivers, 8 burkar, American Car Drivers och Flying Wheels.

Efter röstning antogs namnet American Car Drivers. (ACD)

Medlemsavgiften upptogs till 15 kronor. (Enligt en uppgift från en gammal medlem som har sitt första medlemskort kvar.)

Förslag till aktiviteter: Fester, fester och åter fester. Det bestämdes att vi skulle hyra bygdegårdar.

Vi började med Näs bygdegård, men efter mycket bråk och strul så fick vi inte vara där. Valtorp, Kymbo och Dala bygdegårdar fick bli samlingsställen. Alla fick var sina uppgifter, skivspelare och skivor skulle inhandlas (se kvitton). Öl och kaffe köpas. (En kopp kaffe med påtår kostade 1 krona.)

När vi var i Kymbo bygdegård, skulle ved medtagas, där eldade vi i en kamin.

På den här tiden fanns inga utskick eller hemsidor att tillgå, men festerna var ändå välbesökta. Folk kom alltid från Tidaholm, Skövde och Jönköping. Klubbens möten hölls ofta , hör och häpna, i IOGT-lokalen. Jag vågar nog påstå att vi var ett 70 – tal medlemmar redan i början av 1974. Sedan fick det rulla på i några år.

1976 tyckte klubben att det var dags att byta namn. Den 23 maj 1976 bestämdes det på mötet att Nasco Yankees får bli det nya namnet.

Det var ganska lugnt på fronten fram till juni 1977, när Ströget stängdes av mellan Hemmingsgatan och Warenbergsgatan mellan kl. 22.00 och 04.00.

Fjorton dagar därefter fick Falköpingsborna uppleva något som betecknades som ett ungdomsupplopp. Efter ett sammanträffande mellan ungdomar och kommunalrådet Erik Andersson, tillgodosågs raggarnas önskemål om en egen motorgård. Fr.o.m. hösten 1977 fanns Nasco Ynkees på Mossvägen 35 i Falköping. Fr.o.m. januari 1978 höjdes medlemsavgiften från 25 till 100 kronor, beroende på att vi nu hade kåken.

Detta var lite historik om hur allt startade. Idag har vi 2003. det har hänt mycket under de 30 år som gått.

Medlemsförteckning över dom första medlemmarna som gick med i American Car Drivers klubb när den startade i januari 1974

_________________________________________________________________________________________________

_______________________________________________________________________________________________________

Innan man blir en Svensson

Är det en demokratisk rättig-het att få vara raggare, att få gilla bilar mer än något annat i världen?

I så fall, har man då inte sam-ma rättigheter som t. ex, idrotts-föreningar och ideella organisa-tioner? Bör då kommunen med-verka till att man får en egen lokal och medel till en vettig verksamhet?

Självskrivet, tycker raggarna i Falköping. En egen lokal skulle avlasta ströget, dra bort raggarna från bråken i samband med strö-gets avstängning. – Det är bara en liten procent av oss som varit med och bråkat, men alla ragga-re stämplas, säger medlemmar ur Nasco Yankees.

Raggarna har fått allt sämre rykte, också i Falköping, och det vet de om. Men här, som överallt

Är raggarna ett uppkäftigt släkte som inte går hem och skäms. Li-vet går vidare i gänget och i kraft av detta gäng har raggaren aldrig svårt att komma till tals. Han är lika lite rädd för FT som för po-lisen och alla medelsvensöner som ropar på ordning.

--Vi har stött på hos kommu-nalgubbarna om en egen lokal men man skiter i oss. Vi är väl inte fina nog, säger några tales-män som FT träffade i lördags-kväll. Möjligen, tillägger dom, kan de senaste bråken göra att kommunalfolket måste börja lyssna, måste börja tillmötesgå våra krav.

När vi träffar raggarna är det storsammandragning på ”Södra station”. Man samlar sig för kvällens evenemang – Ekåsen-festen i Sandhem. Stämningen är hög en timme före avgång. Jar-gongen rå men hjärtlig. Vissa håller på att värma upp, burken eller flaskan går ur hand i mun. Öppet och utan krusiduller, fast FT ser på. Några flickor som hämtats upp visar full jämlikhet på området.

Utanför bilarna går man ihop och snackar. Plötsligt har man ett pratsuget gäng alldeles inpå sig, hundra argument i örat och någon som sätter ett oljigt pek-finger rakt i bröstet på en och sä-ger på tal om bråket i stan att ”hördudu, hur många av oss var med va? Kom inte och säg….

Det finns dom av oss som bråkar, okej va, men sedan drar man oss över en kam. Vi åker i våra bilar, va, men det är inte vi som går utanför svenssons hus och pissar och kräks, det är små-glinen och andra som inte är med i Nasco Yankees. Fattarru?

Jo då, man fattar i någon mån, men i alla fall, undrar man; Vad är det för vits med raggeriet då? Att köra gata upp och ner i en bil, småjäklas med polisen och reta gallfeber på vanligt folk? Det är väl ändå det ni gör?

---Dom säger att vi super och väsnas, men vad gör svensson då? Han super lika mycket, fast i sin fina trädgård eller framför TV-n. Och dom som jagar en fotboll, är dom bättre, eller dom som sitter bakom en häst och slår med piska? Vi jobbar och sköter oss som alla andra men vi gillar bilar va, fattarru?

Svensson är avundsjuk, menar någon. Varför skulle han annars bli så arg? Vi vill ha skoj, leva livet och vara ihop. Det kan inte svensson, han har ju familj och måste vara stadgad.

--Jo, det är ju klart. Härom är alla överens. En vacker dag ska raggaren bli en svensson, med samma ansvar och fru och barn och villa och trädgård och en sjuttifemma på lördan. En vacker dag vinkar man farväl åt friheten. Men då har man i alla fall levat livet. Tror man.

För livet idag, det är ju gänget, att vara tillsammans i en gemen-skap där det är tillåtet, ja en plikt, att vara opolerad och en smula lastbar och där man håller ihop om det går åt skogen för en kompis. Och så bilen, förståss.

I det avseendet är raggaren suverän, tycker man. Han har någonting bakom ryggen som knappast skötsamma svensson har. Varför då inte inrikta gruppen på att förändra sam-hället, göra det kommande stad-gade livet lite roligare? Politik,

Men nej, politik det är inte raggarnas sak. Här är man rörande överens och slår bakut:

--Vi har olika politiska åsikter, det skulle bara bli bråk och en massa tjafs om vi försökte snacka om det på våra möten. Vi vill vara en intresseförening, säger raggarna.

Vanlig mänsklig hänsyn då? undrar man. Eller har man alltid rätt att göra som man själv vill? Och måste man vifta med sina ölburkar och demonstrera sin

--Nja, inom vissa gränser, för-ståss: Vi föraktar inte svensson, men när vi får skulden för allt busliv blir vi grymma. Oss gör det inte så mycket att S:t Olofs-gatan är avstängd. Det finns andra ställen att åka på. Det vi vill ha är en riktig lokal där vi kan ha möten och ordna fester.

Klockan närmar sig nio och det börjar dra ihop sig till av-gång mot Ekåsen. Någon har redan fått för mycket och hyvas in i ett baksäte. Själva tar vi oss i egen bil ( fast det är ingen bil, tycker raggarna) till festplatsen för att se hur fortsättningen ter sig.

Vid Ekåsen får vi vänta en stund, förmodligen är gänget på ströget och kretsar runt innan det kommer, uppger ett raggargäng från Tidaholm som redan är på plats vid parkeringen.

Så småningom kommer dom. Intåget är magnifikt att skåda, en kortege av kunglig vräkighet och lyx, att förväxla nära nog med diplomatiska kårens ankomst till någon bal vid hovet, om man nu vill associera. Men det gäller bara bilarna.

--uniformen är Lee-jeans och Lee-jackor med blå-vit-röda märken på slag och ryggar—USA:s heliga symboler och teck-net på att man föredrar enriktig bil

Allt som sedan händer sker runt bilen och på parkeringen. Att gå in på festplatsen gör man bara om det blir tråkigt. Bilen är den gemensamma grejen , den fasta punkten. Och det är inte en bil vilken som helst, om man varit med ett tag. Den är ett åk, en vagn i ordets rätta bemärk-else. Vår egen Polo är på sin höjd ett simpelt fortskaffnings-medel. Eller en d-la bubbla, som raggarna säger. Skämtsamt.

Nej, en riktig bil, det är en Buick eller Dodge, Crysler eller Chevrolet, årsmodell 60, helst äldre, som man får ge 45,000 för eller mer. Det är något att bre ut ända, ben och armar i och som man ryms sex i och fler till om läget är kris. Det är hela raffine-manget med instrumentbräda i valnöt, originalklädsel och höj-och sänkbara rutor med bara en knapp. Det är blänkande krom, fläckfri lackering och mestadels den yppersta av finesser: sufflet-ten detta magiska ting.

Ingen ska säga annat än att raggaren i gemen förtjänar sin bil. Han har jobbat och sparat i-hop till den och är i de flesta fall bilmekaniker. Han lägger sin själ i att få sitt åk i topptrim. Vi träff-ade en som byggt hela motorn och växellådan själv och fått ige-nom alltsammans i besiktningen. Han öppnade motorhuven och vi fick beskåda verket under vörd-nad.

Sanningen att säga finns det också principer hos raggarna. En förare dricker aldrig t.ex. Han som står i tur för kvällen bjuds inte ens på lättöl. De övriga hal-sar öppet och friskt, men vi ska vara rättvisa och säga att hur mycket och hur starkt kan inte vi bedöma. Många är också nyktra denna kväll.

Den nya innedrycken är Kir, det söta , röda vinet som ersatt gamla 11 B men är betydligt starkare.

---Idiotbeslut att skippa mel-lanölet, tycker raggarna. Nu tar man bara en burk extra eller lite mera sprit och vin.

Kvällen förflyter dock i lugn-ets tecken vid Ekåsen. Möjligen är det en smula högljutt här och var. Och massor av burkar och flaskor som någon vakt får plocka upp. Vad man egentligen tycker om

_______________________________________________________________________________________________________________________